Det finns några vuxna som påverkat mig och lämnat spår i mitt hjärta. Det är dem jag minns med glädje! Men inte förrän jag nu själv är vuxen och sedan jag blev EQC-handledare har jag börjat reflektera kring varför. Vad var det egentligen de gjorde som dröjt sig kvar i mig?

Jag börjar med min första lärarinna Bodil, som jag hade i 1:an till 3:an. En kort beskrivning av vad hon gjorde för mig/mina klasskamrater:

Hon engagerade sig personligen i oss. Hon lät oss ordna klassfester där hon dessutom öppnade upp sitt hem för oss så vi fick komma dit och baka chokladbollar till festen. Hon planerade festerna med oss, hur vi ville ha det och vad vi ville göra. Hon deltog med glädje varje gång. Hon uppmuntrade oss att leka lekar, dansa, spela teater. Hon spelade gitarr och vi sjöng ofta tillsammans. 

Vi var en liten klass på fjorton elever så tryggheten i gruppen lyckades hon skapa och bevara i tre år. När vi skulle sluta trean fick Bodil sitt första barn. Vi fick när vi ville komma och hälsa på henne och hon hälsade ofta på oss. Kort sagt: Vi hade alla en relation med Bodil. Hon var fantastisk på att se, bekräfta och lyssna på oss barn, och hennes intresse och engagemang i oss barn var äkta. Jag är så tacksam över min fina start i skolan, tack vare henne.

Jag tror nyckeln i det hela är just relationen. Ur den föds respekten för varandra.

Har DU någon du bevarat i ditt hjärta och har som förebild?

//Marina

Igår var jag på ett kärt återbesök på "min" gamla förskola. Det vill säga förskolan där min son gick för tio år sedan. Jag brukar åka dit någon gång per år och hälsa på.

Där föddes idéen om EQ-dockan, där lärde jag om EQ, förhållningsgsätt och metod. Jag engagerade mig som förälder (det är ett föräldrakooperativ) och var en drivande kraft för att utveckla både EQ och att barnen skulle få äta ekologiskt.

När jag nu återvänder är det helt nya barn, förstås, och de har en klassisk EQ-samling. I ringen bland alla barn ligger dockorna Glad, Arg, Rädd, Ledsen, Sur och Lugn. Barnen får en och en välja en känsla och berätta om en gång då de kände så. Nästan alla berättar något. 

-Jag var glad när jag var i Grekland.

-Jag var glad när jag hälsade på min farmor och farfar.

-Jag var rädd när jag badade i poolen och åkte under vattnet.

Själv berättar jag om ett tillfälle då jag blev sur.

Mest imponerad blir jag av den lilla flickan som knappt kan prata men omsorgsfullt väljer dockan Ledsen. Hon lyfter dockan i sin famn och kryper till sin plats där hon kramar dockan.

-Du vill krama dockan Ledsen, säger förskollärare Inger och flickan nickar. Alla de andra barnen väntar tålmodigt. När flickan kramat färdigt kryper hon tillbaka in i ringen och lägger varsamt ned dockan på golvet intill de andra dockorna. Den hamnar lite snett vilket hon justerar så att alla dockor ligger med huvudet åt samma håll. Hennes rörelser utstrålar medkänsla och inlevelse. Vad hon själv känner kan jag inte veta men jag törs utgå ifrån att det sker ett lärande i denna stund. Ett lärande för och om livet.

Utan att värdera barnens känslor eller berättelser ger Inger varje barn bekräftelse och möjlighet att utforska och lära känna sig själva och varandra lite mer. Det är ovärderligt. Här och nu för barnen. Nu och sedan för samhället. För dessa barn är snart tonåringar, unga vuxna som ska fungera i den värld vi skapat.

//Maria-Pia

Det värsta jag vet är tystnad. När jag märker att det är något som är fel. Frågar på massa olika sätt, men bara får till svar att det är bra...allt är bra...

Men jag ser ju att du går undan! Jag hör (på tystnaden) att något är fel. Jag undrar hur du mår? Det jag tycker är bra och uppskattar med dig är att du alltid finns här.

Så enkel är faktiskt feedbackmodellen. Att ge någon feedback över vad jag ser, hör, undrar och uppskattar. Den är faktiskt genialisk när man väl knäcker den och börjar använda den. När vi använder den så undviker vi också att tolka varandra. Eftersom det jag ser och hör ska syfta till den andres beteende, t ex jag ser att du vänder ryggen mot mig, jag ser att du drar dig undan, jag ser att du sitter vi datorn, etc.  Jag hör att du är tyst, att du snäser, att du säger att allt är bra. Då lägger jag heller ingen värdering i det, vilket lätt är fallet om jag säger att jag ser att du är sur!( Då har jag ju istället tolkat ditt beteende, och det blir sällan särskilt rätt).

EQ-glasögon brukar vi kalla det, att se och lägga märke till andra och bekräfta det vi ser och hör. Därigenom undviker vi att misstolka, förvränga och ta ifrån andra deras eget ansvar över sig själva. Vi behöver inte värdera det vi ser eller hör. Vi kan bara vila tryggt i förvissningen om att vi gjort något stort när vi vågat bekräfta signalerna som sänts ut. Jag ser, jag hör och jag märker dig... Vad behöver DU just nu?

//Marina